Refuserad forsättning på försvarsdebatten i Corren

Nedan följer ett inlägg i den debatt om vapenexport och den svensk krigsindustri som tidigare förts på Östgöta Correspondentens debattsida. De flesta publicerade inlägg finns också på Correns hemsida under "Debatt".

Detta inlägg har man dock valt att inte publicera alls:

Om en svensk/inhemsk/egen krigsindustri verkligen är så viktig för lokala och regionala politiker som Yvonne Andersson (kd) och Lena Micko (s) vore det intressant att få veta vad de båda anser om att brittiska BAE Systems äger hela Hägglunds och Bofors och en fjärdedel av SAAB.
Det vore också spännande att få reda på hur de ser på det faktum att Sverige idag utan att tveka säljer vapen till länder invecklade i storskaliga, väpnade konflikter som t ex USA och Israel - trots att det tidigare ofta anförts i debatten att Sverige i sin godhet inte säljer krigsmateriel till krigförande stater.
Yvonne Andersson anför i sitt svar Kd inte tycker att Sverige ska sälja vapen till länder som systematiskt kränker mänskliga rättigheter, vilket får mig att undra hur de ser på exporten till exempelvis Indien och Brasilien men även hur hon ser på vårt eget lands möjligheter att köpa de vapen som industrin producerar. Sverige får ju också återkommande kritik från FN för att man bryter mot olika konventioner. Kanske kan hon klargöra för mig och andra som undrar var gränsen till ”systematisk kränkning av mänskliga rättigheter” går för kristdemokraterna?
Svaren på dessa frågor intresserar mig mycket mer än trätan om vilket parti som hittills varit bäst på att så vakt om den så kallade ”svenska försvarsindustrin”.
Både Yvonne Andersson och Lena Micko lider av ett regionalt tunnelseende som gör att de till varje pris vill slå vakt om de östgötska jobben. Det är inte så konstigt. Deras väljare finns här och många av dem är direkt eller indirekt beroende av hur det går för SAAB.
Personligen tycker jag dock det är hög tid att låta SAAB gå vidare och använda sina statliga stödpengar till att ställa om till civil produktion. De skulle till exempel kunna vara först med att i stor skala bygga sådana spårtaxisystem som diskuterats så livligt i Östgöta Correspondentens nätupplaga den senaste tiden och som säkert hör vår gemensamma, globala framtid till.
Det skulle kräva industriell produktion av fordon i lätta men tåliga material och utveckling av avancerade säkerhets-, kommunikations- och styrsystem, precis som när det gäller stridsflygplan. På så vis kunde jobben bli kvar, samtidigt som regionens tillväxt och välfärd säkras för lång tid framöver - både ekonomiskt och moraliskt.

(P.S. Läs artikeln om spårtaxi i Linköping och den följande diskussionen.)