Sista delen i Svenska hjärtan

I tisdags publicerade Östgöta Correspondenten den sista delen i kortis-serien "Svenska hjärtan" - den som handlar om väntrummet på arbetsförmedlingen.

Framför en bildskärm två finniga kepsar som söker utan finna. På höga klackar en blondin som vikt ut sig för pengar fast hon pluggat på högskolan sju svåra år. Vid fönstret, med fisljummen vodka i fickan, en före detta mellanchef från ett företag som kånkat. Hukande under stränga blickar en mörkhårig kvinna som skolkat från en kurs där hon inte lärde sig ett dugg. Trampande i kön en förbannad förälder utan dagisplats, utan jobb, utan pengar.
På en offentlig och obekväm soffa sitter jag som de andra och väntar.
De prövar vårt tålamod. Sviker våra förhoppningar.
Här förslösas våra kunskaper, egenskaper, erfarenheter. Vår tro, vårt hopp, vår kärlek.
Det är sextifyra samtal före. Beräknad väntetid femtiåtta minuter.
Alla folkvalda politiker och avlönade tjänstemän, arbetslösa och bidragstagare.
Jag tänker att jag ska ta dem i hand allihop och försöka starta ett annat liv, någon annanstans.
Här kan vi ju inte bli sittande tysta, i evigheters evighet.