Droppe om att skutta

Idag publicerar Corren följande fundra:

En pappa med två små barn går förbi här utanför. Glädjen kittlar barnen, kittlar dem inuti, i armar och ben. De kan omöjligt vara stilla. Jag minns hur det känns. Jag minns hur det var när det blev omöjligt att bara gå där, dit man var på väg, sådär vuxet och målmedvetet.
Den ena ungen skuttar i förväg. Den andra håller pappa i handen och går med ena benet på trottoaren, det andra på gatan. De skrattar. Skrattar och spattar. Pappan ler.
När slutade jag gå med ena foten i rännstenen? Varför skuttar jag så sällan? När blev den där kittlande glädjen bara ett minne? Måste man sluta skratta när man blir stor? Till och med när solen skiner efter månader av novembergrått?
Kära nån. Giv mig ett krumelurpiller!

Så här i efterhand tycker jag det hade varit bättre att formulera frågan: Måste man sluta skutta när man blir stor? Skrattar gör vi ju - fast kanske inte utan anledning. Och sällan ser man vuxna skutta längs trottoarerna. För sällan.