Texter på Östergötlands Länsmuseum

I lördags den 9 juni var det vernissage på de första delarna i Östergötlands länsmuseums nya basutställning. Jag fick tidigt i våras förtroendet att bearbeta texterna till dem.
Det har varit en lång och lite slingrig väg men nu är de alltså färdiga.
För att beröra besökarna även känslomässigt har vi valt att blanda faktatexterna med ett slags ögonblicksbilder där man kan få lite mer närkontakt med människorna i historien.
Två sådana följer nedan, som exempel från utställningsdelen "Familjeliv"
Om du vill läsa mer är det bara att du hör av dig, eller besöker museet.

Längre ned finns ett par texter från utställningens andra del: "Arbetsliv på landet och i staden"

Ögonblickstext, familjeliv, stenåldersgraven:

Sörjande samlas och några döda
läggs till ro i sin grav.

Mannen placeras på höger sida,
med knäna högt, som om han sov.
Vardagens redskap får han med sig.
Yxa, kniv och nål, en del av en harpun.

Mitt emot honom läggs kvinnan,
hennes krukor, yxor, en mejsel och en kniv.
På höften i en skinnväska med småsaker,
vid hennes fot en krita av vax och sot.

Bakom kvinnan läggs hunden och så,
med varsamma händer, det lilla döda barnet.

Tårar stryks från våta kinder.
Sorg och saknad söker tröst.

Kropparna täcks med rödfärgad jord
innan graven läggs igen.

De döda får vila i fem tusen år, tills
Bergsrondellen byggs för att bilar ska fram.
Då grävs graven ut, allting mäts och beskrivs.

Fynden ställs ut på museum.


Ögonblickstext, om ättesamhället:

Björn ser på Åsby. Åsby ser på Björn.
De håller sina hästar i tvekan.
Hur ska de bäst bära fram denna nyhet?
Att Vigfast, deras far, aldrig mera kommer hem.

De kan se farmor Helga sitta på tunet.
Morgonsolen lyser på hennes hår som
en trälkvinna kammar, flätar, fäster upp.
Farmor Helga som trots sin ålder
styr och förvaltar hela gården och
ser till att allt blir gjort som ska göras.

Nu ser hon dem komma och lägger genast märke till att
Vigfast, hennes son, inte finns ibland dem.
Hon reser sig snabbt, slår undan trälens hand,
flämtar till och bleknar.

På stenen de senare reser skrivs runor:
”Björn och Åsby reste denna sten efter Vigfast sin fader,
som dog i England, Helgas son.”

Kantiga runor som ännu kan tydas
på stenen som nu finns utanför museet.


Text med ögonblicksingress från utställningsdelen "Arbetsliv på landet och i staden":

Mannen tittar genom glaset,
håller det högt upp mot ljuset.
Låter färger och dagrar spela.
Aldrig förut har han sett något så
märkvärdigt och vackert.

Gåvans makt är stor under järnåldern.
Den som tar emot en gåva måste ge något tillbaka.
Ibland till och med gå i strid för givaren.

Hövdingar ger bort värdefulla saker för att skapa allianser.
De döda får gåvor med sig i graven.
Föremål som är symboler för livets fortbestånd.

Saker från avlägsna platser värderas högt.
Det romerska riket är en stormakt och
saker från imperiet i söder når ända hit.

Vid utgrävningar av gravar vid Väderstad har
vi hittat skärvor från vackra romerska bägare av glas.
Du kan se dem här intill.

Vi hittar också ganska många hela föremål i gravar.
Vid platser där människor bott finns däremot mest
skärvor och rester av trasiga föremål.

I gravarna har även gåvorna fått frid.


Text med ögonblicksingress från utställningsdelen "Arbetsliv på landet och i staden":

Käre, gode S:t Erasmus hjälp nu lille brodern min.
Han får inget behålla och har så ont av sina plågor.
Mager har han alltid varit men nu
är han också så blek.
Käre, gode S:t Erasmus gör lille Månsen frisk igen.

De stora kyrkorna vakar ständigt över stadens låga hus.

Kyrkan har makt och inflytande.
Den har inte mycket till övers för fattigt folk.
Att gå i kloster är en förmån för rika som
donerat egendom till kyrkan.

Alla ger dock gåvor till kyrkan,
går i mässan varje söndag och
vid de stora helgerna.

Helgonen kan ingripa i människornas liv.
Böner till S:t Erasmus hjälper mot magvärk,
S:t Dionysos mot ont i halsen.

Man firar jul, påsk och pingst men
också ett antal lokala helgondagar och Mariadagar.
Sådana dagar är man ledig och ska precis
som om söndagen vila.

Då ska det råda frid.