Insändare om tiggare i Corren

Ibland bli man tvungen att genmäla på saker och ting som man läser...

Läs Rebecka Karlmans insändare från i fredags här.

Mitt svar:
Vart ska de allra fattigaste ta vägen?
Svar till Rebecka Karlman, ”Varför tillåts tiggare utanför Hemköp”, 25/5.
Jag håller helt med Rebecka Karlman om att tiggeriet på Linköpings gator borde upphöra.
Dessa uppenbart utblottade människor stör både mig och Rebecka när vi ser dem - men på helt olika sätt.
För Rebecka verkar de mest vara ett akustiskt och estetiskt störningsmoment i gatubilden medan de för mig är ett symptom på ett alltmer råkallt och osolidariskt samhällsklimat.
Jag tror nämligen inte att någon frivilligt sitter utanför Hemköp med sitt dragspel för att bli betittad och bespottad, eller möjligen ömkad, av Rebecka och andra förbipasserande.
Rebeckas önskemål om förbud, som hon tyvärr inte är ensam om, ger luft åt en skrämmande och egocentriskt inskränkt människosyn.
Vart vill de att dessa de allra fattigaste, de allra mest svikna, ska ta vägen? Kanske hysas på något lämpligt lägerområde långt från staden, så att vi slipper se dem?
Jag tycker att vi i stället skulle ta ut lite mer skatt från de allra mest snuskigt överbelönade i samhället och använda de pengarna till att ge människovärdet tillbaka till dessa samhällets allra mest tragiska figurer.
Jag föreslår att Rebecka slår sig ned på gatan intill den dragspelande kvinnan utanför Hemköp och inleder ett samtal med henne.
Det kan bli början på en livslång vänskap.

Artikel om spårbilar i Ordfront Magasin

I nya numret av Ordfront Magasin har jag skrivit en artikel om spårbilar.
Vet du inte vad det är? Tyvärr ligger inte nya numret ute på nätet än men inledningen på artikeln kommer här:

Du behöver inte skrapa rutorna eller stå i korsningar och vänta på grönt ljus, inte sitta i timslånga köer. Du behöver inte ens köra själv. Inte heller behöver du vänta på iskalla perronger eller trängas med andra i en buss, tunnelbane- eller pendeltågsvagn. Tidtabell? Glöm det. Åk när du själv vill.
Allt fler hävdar att spårbilar kommer vara vanliga inslag i framtidens städer.
Spårbilar är små kabiner som susar fram längs en rälsbana av stål några meter ovanför marken, så att gående och cyklister kan röra sig obehindrat på marknivån. Spårbilarna drivs med el och drar mycket lite energi eftersom de inte behöver släpa på sitt eget bränsle. Om elen sedan kommer från förnyelsebar energi så är miljöbelastningen försumbar, samtidigt som resenärerna kan behålla mycket av bilens komfort och effektivitet.
En av de stora poängerna med framtidens spårbilar är att de åker mellan hållplatser i ett nät – inte mellan knutpunkter längs förutbestämda linjer. Du anger bara vart du ska och så tar spårbilen bästa vägen dit, utan att stanna på mellanliggande hållplatser. Nätets styrsystem läser hela tiden av trafiksituationen och väljer automatiskt snabbaste vägen, lite som ett datanät, fast med människor i paketen i stället för information. Eftersom driften är automatisk kan dessutom vem som helst åka spårbil på egen hand – barn, gamla, funktionshindrade – utan att trafiksäkerheten påverkas. Till och med onyktra kan åka utan risk.
En modern spårbil är helt liten, man åker ensam eller i sällskap med ett fåtal vänner, precis som i en personbil. Invändigt finns bekväma stolar, luftkonditionering, ljudanläggning och tillgång till tjänster inom IT och underhållning. Du behöver ju inte köra utan kan syssla med annat.
Hållplatserna ligger på sidospår i marknivå eller vid upphöjda plattformar, ungefär lika tätt som längs en vältrafikerad stadsbusslinje. På hållplatserna väntar spårbilarna på sina passagerare, inte tvärt om. Det finns det alltid lediga spårbilar inne, det ser styrsystemet till. Om vill du ha kompisar med dig betalar ni bara per använd spårbil, inte per person. Spårbilsnät är dessutom enligt förespråkarna mycket billiga att bygga jämfört med vägar, vägtunnlar och tunnelbane- och spårvagnslinjer.

Resten av artikeln handlar om exemplet Linköping där det finns ett medborgarförslag om spårbilar inlämnat ill politikerna i kommunen.

Droppe om bakvända liknelser

I lördags publicerade Östgöta Correspondenten denna lilla fundra:

Vi beskriver ofta olika sinnesintryck genom att likna dem vid mer bekanta fenomen.
En bilmotor kan spinna som en katt, ett klädesplagg vara lindblomsgrönt, en maträtt ha en träig smak. Det historiskt vanliga har varit att intryck från av människan tillverkade källor liknas vid något från naturen, men på senare år har jag noterat att liknelserna allt oftare går baklänges.
En väninna på besök vid vår öppna härd tyckte att glöden såg ut som ljus från en stad som de ter sig när man flyger där över om natten. Barn tycker att något av starens alla ljud låter som ett gameboy, att åska på avstånd låter som ett flygplan, spillkråkans rop som ett billarm och att konvaljerna luktar som tvål.
Det hänger förstås samman med den moderna människans ökade avstånd till naturen.
För hur många klädkonsumenter har egentligen unnat sig en egen upplevelse av lindblommans försiktigt blekgröna nyanser?

Recensioner av Hanna-böcker

I kuvert från förlaget kom för någon vecka sedan positiva omdömen om både "Händiga Hanna på bondgården" och kommande "Händiga Hanna lagar pappa" som Bibliotekstjänst (BTJ) förhandstittat på.

Dag Hedberg (OBS! En man som recenserar barnlitteratur! Heja Dag!)
skriver i Vestmanlands Läns Tidning:
"En mer robust tjej möter vi i Titti Knutssons bilderbok "Händiga Hanna på bondgården". (...) Lisen Adbåges roliga och lätt groteska illustrationer ackompanjerar denna positiva och moderna berättelse."

Ann-Marie Tammerman på Upsala Nya Tidning skriver om samma bok:
"Hanna är ett barn av 2000-talet som är nyfiken på det mesta, men framför allt trasiga grejor. (...) Självklart är det mest positiva med Hanna-böckerna det faktum att de visar på att tjejer kan vara duktiga på och intresserade av teknik."

BTJ:s Sarah Uthas Hornegård skriver om kommande "Händiga Hanna lagar pappa":
"En dag när Hanna och hennes pappa är hos några kompisar skadar pappan sitt knä, (...) och det bär av i ilfart till akuten. Väl framme får Hanna lära sig ett och annat om att laga saker, eller rättare sagt pappor, (...). Som vanligt är Hanna nyfiken och rådig och rullar tappert sin skadade pappa i ändlösa sjukhuskulvertar. Man kan röras av Hannas ömma omsorg och oro för sin skadade pappa!"

BTJ:s Susanne Eek skriver om samma bok:
"Språket är rakt och enkelt med mycket dialog. Illustrationerna, som dominerar sidorna, är detaljerade och härligt färgrika. Ett stort plus utdelas för att huvudpersonen är en framåt och händig tjej som framställs i tuff jeansjacka med snusnäsduk runt halsen. Här finns inga rosa prinsesskläder eller gulliga dockvagnar. Att läkaren sedan heter Mustafa känns modernt och rätt i tiden."