Artikel om lokal, ekologisk hudvård

I senaste Åkerbobladet som kom för någon vecka sedan har jag skrivit en artikel om Kjerstin Egefjärd och Mikael Håkansson som driver uppstickaren Biologica från sitt hem i Askeby.

Jag skriver bl a:
Mikaels erfarenheter från arbete inom ekonomi, IT och på laboratorium har kommit väl till pass och när vi pratat en stund förstår jag att det också handlar om att behärska olika regelverk.
- EU och Sverige ställer höga krav på den här typen av produkter och eftersom vi dessutom vill arbeta med ekologiska råvaror så långt det är möjligt så blir det ju en del att sätta sig in i. Mikael och berättar att det bara är de höga kostnaderna som hindrat dem från att låta Naturskyddsföreningen märka produkterna ”Bra miljöval”.
- Alla våra produkter är så fria från gifter och syntetiska ämnen att de går att äta. Fast de kanske inte smakar så gott, skrattar Kjerstin.

Lokalpolitiker porträtteras

I Åkerbo, där jag bodde tills helt nyligen, finns ett geografiskt utskott som ska lyssna av vilka frågor som engarerar invånarna i området. Ledamöterna i utskottet porträtteras nu i en serie i Åkerbobladet. Först ut var ordförande Fredrik Lundén (m).

Ett litet utdrag:
Som förtroendevald tycker Fredrik att det är viktigt att vara tillgänglig för invånarna som han representerar. Han deltar därför gärna i partiets gräsrotsarbete och välkomnar såväl telefonsamtal som e-post om både stort och smått. Själv gissar han att dragningen av Ostlänken kommer vara en het fråga den närmaste tiden, tillsammans med en del infrastrukturfrågor i Ekängen.

Droppe om att skutta

Idag publicerar Corren följande fundra:

En pappa med två små barn går förbi här utanför. Glädjen kittlar barnen, kittlar dem inuti, i armar och ben. De kan omöjligt vara stilla. Jag minns hur det känns. Jag minns hur det var när det blev omöjligt att bara gå där, dit man var på väg, sådär vuxet och målmedvetet.
Den ena ungen skuttar i förväg. Den andra håller pappa i handen och går med ena benet på trottoaren, det andra på gatan. De skrattar. Skrattar och spattar. Pappan ler.
När slutade jag gå med ena foten i rännstenen? Varför skuttar jag så sällan? När blev den där kittlande glädjen bara ett minne? Måste man sluta skratta när man blir stor? Till och med när solen skiner efter månader av novembergrått?
Kära nån. Giv mig ett krumelurpiller!

Så här i efterhand tycker jag det hade varit bättre att formulera frågan: Måste man sluta skutta när man blir stor? Skrattar gör vi ju - fast kanske inte utan anledning. Och sällan ser man vuxna skutta längs trottoarerna. För sällan.